Ett hejdå men inte ett avslut

Idag har jag varit icke-andel i en vecka, dvs jag har slutat på Jasmin och inte fortsatt på någon annan häst. Egentligen kan man säga att jag har slutat rida, även fast jag aldrig kommer göra det. Jag fortsätter men rider nu de hästar som "är över", kan man säga plus att jag jobbar på stallet. Iallafall, detta inlägget kommer innehålla en genomgång av mina andelsår, från 1/12 2004 - 31/10 2012. Ett långt inlägg alltså, fullproppat med hästbilder.

 Den första december 2004 började jag på Dockan, ett c-ponnystort korsningssto som var jätteenvis men också hur snäll som helst, och framför allt jättegullig. Dock blev hon halt 2005 och den första september lämnade vi tillbaka henne till hennes ägare för vi ägde inte henne. Kommer ihåg att jag var jättejätteledsen och Dockan har en egen plats i mitt hjärta för det är något speciellt med ens första andelshäst.

 Efter Dockan började jag på Stella, en halvtjurig b-ponny som jag egentligen var för stor för redan då, men hon var den enda som var ledig. Senare blev Tristan ledig, en c-ponnyvalack som jag inte riktigt passade ihop med. Jag trillade av ungefär minst en gång varje ridtur och ljög till och med för stallkompisarna om att jag inte hade trillat av även om jag gjort det. Då vi inte passade ihop och mitt självförtroende gick i botten slutade jag på honom och var hästlös i någon månad.

 Men den 1/5 2006 började jag på Hildie, ett genomsnällt New Foreststo! Hon är jättesäker och hon fick upp mitt självförtroende supermycket och tillsammans utvecklades vi en hel del inom hoppningen framför allt. Den översta bilden är från en LD i Kolböra som vi var ute på, och de två sista är från en hopplektion på LCR, kommer ihåg att jag tyckte det gick så dåligt att jag funderade på att sluta och att jag tyckte min sits var hur hemsk som helst. Nu i efterhand känns båda tankarna hur dumma som helst!

 Hildie och jag var ett par i nästan två år, innan jag tog mig an Carlow Breakdown, ett sto importerat från Irland, av den kraftigare typen. Jag älskade (älskar) henne av hela mitt hjärta och vi var ute på en Pay and Jump som vi nollade (sista bilden). Dock var hon halt en del fram och tillbaka, om jag minns rätt, och på hösten 2009 slutade hon i princip ridas och då började jag på Hildie igen.

 Hildie hade jag nästan hela 2010 och även om jag älskar henne kände jag mig inte helt nöjd, för jag gick bara och väntade på att Carla skulle bli bra.

 Den 1/9 (tror jag) började jag på Susie, hästen till höger och vi skulle starta i Allsvenskan men så blev även hon halt så jag gick tillbaka till Hildie, fortfarande i väntan på att Carla skulle bli bra.

 På höstlovet 2010 fick vi beskedet om att varken Susie eller Carla skulle bli bra från sina hältor och den 9/12 togs de bort. Så himla ledsen jag var för Carla var den enda hästen jag ville ha då och jag trodde aldrig jag skulle hitta någon lika fin som hon. Här är inlägget jag skrev dagen de togs bort.

 But little did I know, för när jag den 1/3 2011 började på Jasmin var jag kär och glad. Otroligt glad över att det faktiskt fanns någon som var lika bra som Carla, och när Jasmin vägrade färre och färre gånger på hopplektionerna kände jag att shit, jag kan nog något, jag har fått henne att sluta vägra (kanske lite överdrivet, men typ så.) Vi har haft så många fina äventyr tillsammans, hon och jag.

I slutet av juli tog jag ett superjobbigt beslut, jag sa nämligen upp mig med tre månaders uppsägningstid. Motiveringen var väl den att jag tagit studenten och inte riktigt ville hållas kvar av Jasmin, även om jag jättegärna hade velat fortsätta rida henne.

 Nu på höstlovet åkte vi till Helsingborg (jag körde hästsläp!!) och hoppade en stilhoppning där som ett avslut.

Och på min sista helg fotade Sonia oss, som lite hejdå-bilder.

Så, det var min historia och ja... hästar och ÖTR är/har minst sagt varit en stor del av mitt liv och det känns lite som det bästa som hade kunnat ha hända mig och jag är bara så otroligt glad över att få ha ridit dessa hästar.